Kollisionen med "The Black Swan"

Endast ett par minuters promenad från vår lägenhet ligger Albert Park Lake. Vyn som erbjuds därifrån är en av mina favoritvyer i Melbourne. Sjön, dess kringliggande palmer, samt skylinen som tornar upp sig några kilometer längre bort är fantastisk.

Runt sjön finns ett löparspår på 5 kilometer som nyttjas flitigt av oss. Både genom promenader och löpning. Det är trivsamt där.

    För ett par månader sedan inträffade dock en händelse som numera gjort mig skärrad och orolig när jag äntrar parken och dess löpspår.

    Farquhar skulle lira match. Deras fina arena – Lakeside Stadium – ligger på andra sidan parken. Jag var sent ute, tog cykeln, och skyndade mig mot arenan. Detta var samtidigt som mitt fotbollslag lirade match på en plan bredvid parken. Och det var innan jag hade börjat lira matcher med dem.

    Jag kände mig inte redo för match, jag var inte heller reggad att spela för dem. Den lille hetlevrade assisterande tränaren – Badger – hade försökt övertala mig att spela matchen i ett annat namn. Men jag hade snyggt slingrat mig ur hans plan genom att säga att jag skulle på ett vingårdsbesök med övernattning, spa och hela köret. Så långt allt gott.

    På väg till Farquhars match tvingas jag cykla förbi den fotbollsplan mitt lag lirar på. Den ligger ungefär 50 meter bort från cykelspåret. För att ingen ska se mig, och framför allt inte Badger, har jag dragit upp min luva över huvudet. Jag ökar även farten på hojen.

    Samtidigt som jag gör ökningen på cykeln så ser jag en ”Black Swan” – en fridlyst svart svan alltså – till vänster om mig uppe på gräsplätten. Den är på väg över cykelspåret och ner i sjön. En kombination av att luvan är nerdragen en bit nedanför mina ögon samt min iver att så snabbt som möjligt komma förbi fotbollsplanen och inte bli ”upptäckt” gjorde att jag missbedömde avståndet till den svarta svanen.

    Det uppstår ett litet ”chicken race” mellan oss. Vem viker undan först? Ingen viker undan.

    Samtidigt som jag ökar farten ökar även den svarta svanen farten på sina små, men nog så snabba, fågelspiror. Det säger pang. Den svarta svanen är hård som granit och har sprungit rakt in i mitt framhjul. Jag flyger av cykeln, över styret, och samtidigt vrålar något i stil med: aaaahhoouuuhaaaa.

    Någon annan vrålar också. Det är den svarta svanen. Ljudet är hjärtskärande. Svanen ligger under min cykel, skriker och sprattlar, den vill loss. Samtidigt hör jag ett förbipasserande par irriterat säga till mig: ”man, what the hell are you doing?!”. Ni hör själva. Stämningen är kaotisk.

    Jag haltar framåt (jag stukade foten i samband med krocken) och lyfter bort cykeln från svanen – och för en sekund får jag ögonkontakt med den. Om blickar kunde döda. Många tankar for genom mitt huvud. Tänk om svanen dör. Den är märkt och fridlyst – det förbipasserade paret som stannat till och bevittnat händelsen kanske anmäler mig – och jag blir utvisad ur landet. Skräckscenario.

    Den svarta svanen, med märkningen G148 runt halsen, verkar dock ha klarat sig. När jag lyfter bort cykeln går den lugnt ner mot vattnet och hoppar i. Den sjunker inte eller så. Den simmar på som vanligt. Skönt.

    När jag andas ut, och försöker skaka av mig händelsen, tittar jag bort mot fotbollsplanen där mitt lag spelar. Hela avbytarbänken, med den lille assisterande coachen i spetsen, kollar mot mig och undrar antagligen vad det är för dåre som cyklat rakt in i en svart svan.

    Sedan händelsen är jag alltid orolig när jag äntrar parken och dess löparspår. Jag har sett den svarta svanen, G148, flera gånger efteråt. Det är alltid med en ond blick den kollar på mig, och jag bara väntar på att den ska ta ut hämnd.

    Och nojig som jag är tror jag att svanen berättat om krocken för sina andra svanpolare, varje gång jag ser ett gäng svanar tar jag en omväg på 20-30 meter upp på gräset (vilket försämrar min löptid och rytm). Vanligt folk som springer i parken tar inga omvägar. De springer bara rakt igenom svanarna. Men jag vågar inte ta den risken.

    Folk hemma har varnat mig för alla farliga djur som finns i Australien. Brunormar till krokodiler till spindlar. Tragikomiskt att en svart svan har blivit min största fobi i det land som innehar några utav världens farligaste djur.

    Fick jag en hårtork av den lille argsinte brittiske ass-coachen? Nä, som tur var inte. Min förklädnad, med en luva långt nerdragen för ögonen, var för bra. Det var i och för sig luvan som var en stor bidragande orsak till att jag missbedömde svanens position och sedermera brakade rakt in i den…

    Där är den till vänster, G148, min antagonist.

    Där är den, till vänster, G148, min antagonist.