Blogg

Erik, min älskade bror

Erik. Matchhjälte i slutminuterna. I ett Stockholmsderby. Inför 30 000 åskådare. Mitt drömscenario gick i uppfyllelse. Fast ändå inte.

Erik spelar en form av kraftfotboll. En fotboll med mycket hjärta, inställning och vilja. Det har alltid varit så. Och kommer alltid att vara.

Hans absoluta styrkor – förutom den fina spelförståelsen – har varit duell- och närkampsspel kryddat med ett huvudspel av extremt hög allsvensk klass. Spänst, tajming och ”häng” som inte många spelare i Sveriges högsta serie matchar.

Det är väl just spelstilen som gjort att Erik drabbats av en del skador genom åren. En orädd kompromisslöshet där varje vunnen duell är en vinst för laget. Och det är väl detta som gjort honom omtyckt. Hos lagkamrater. Hos supportrar.

Så sent som i onsdags, mot Gefle, spräckte Erik återigen ett ögonbryn efter en tuff nickduell. Det var fjärde gången under de senaste åren han tvingats sy ihop ett sargat ansikte. Tre spräckta ögonbryn. En spräckt panna.

Erik blev intervjuad efter Geflematchen. Han sa att det inte var någon fara. Sedan log han och sa att detta inte var hans första, och antagligen inte heller sista, spräckta ögonbryn. Det är bara så han spelar.

Jag är antagligen min brors största supporter. Både i med- och motgång. Jag älskar att se honom spela fotboll. Jag älskar att leva mig in i hans matcher.

Själv nådde jag endast ett Superetta-kontrakt. Jag fick nosa litegrann på det som kallas svensk elitfotboll. Min bror tog sig hela vägen dit, vilket har lett till att han nu representerar en av de allra största klubbarna i Sverige och får spela inför 25-30 tusen åskådare varje vecka. Det är mäktigt.

Jag har genom åren fått frågor om jag är avundsjuk på min bror. Att han ”lyckats” och inte jag. Ibland uppriktiga och genuina frågor, ibland hånfulla frågor och gliringar för att trycka ner mig. Jag har egentligen aldrig förstått mig på dessa frågor. Hånen har heller aldrig bitit på mig.

I min familj är vi inte uppfostrade kring att känna avundsjuka. Det är helt främmande för mig. Istället känner vi stolthet och glädje när det går bra för någon. Vi hjälps åt. Vi uppmuntrar. Vi tröstar.

Jag är oerhört stolt över min bror. Stolt över att han är en duktig fotbollsspelare som gör många människor lyckliga. Men mest av allt känner jag en stor stolthet över att min bror är en sådan fin människa. En genuint snäll och varm person som aldrig vill någon illa.

Gårdagens derby. Slutminuter. Mats Solheim slår ett fint inlägg in mot boxen. Erik, urstark och modig, går upp i duellen med försvarare och målvakt, når högst och nickar in bollen i nätet. Prestationen är stark. Att göra det upphoppet – och att ”hänga” så länge i luften – under matchens slutskede är starkt.

Jag sitter, som vanligt när brorsan spelar, uppe mitt i natten här i Melbourne. Jag hinner inte bli glad över Eriks mål. Jag ser direkt att något är fel. När lagkamrater snabbt vinkar in sjukpersonal brukar det vara allvarligt. Erik har fått en smäll mot huvudet och tappat medvetandet redan på vägen ner mot marken. Jag ser Erik börja sprattla, likt ett epileptiskt anfall och sedan förblir stilla.

Detta är antagligen det värsta jag någonsin har upplevt. Jag grips av panik. Onda tankar snurrar i mitt huvud. Förlamning. Bruten nacke. Och den värsta tanken av dem alla; tänk om min bror försvinner ifrån mig, ifrån oss. Mitt huvud blir tungt och dåsigt. Jag är nära på att svimma. Alla onda tankar blir för mycket. En mardröm.

På FaceTime får mamma hemma i Kalmar tag i mig. Min blick möter en söndergråten mor, en apatisk far och en förstörd syster i vårt föräldrahem.

Mitt i allt hör vi en motståndarklack. Ja en stor del av klacken – inte bara ett fåtal personer – som önskar vår älskade Erik död. ”Låt han dö, låt han dö, låt han dö”. Varför önskar de en ung kille, som bara gör det han älskar, döden? En kille som är en bror, en son, en pojkvän.

Jag vill tro att människan är bättre än så här. Jag vill tro på humanitet. På medmänsklighet. Ett samhälle där vi tar hand om varandra. Där vi älskar. Inte hatar.

Och fotbollen. Den ska vara fin. Den ska vara vacker. Inte mörk. Inte hård. Inte kall.

Erik är en derbyhjälte. En Bajenhjälte. Och kanske till och med en Bajenlegend som några skrev. Men det spelar egentligen ingen roll. Inte för mig. För mig kommer han alltid att vara världens finaste bror. Och det är det som betyder något.

Tack alla ni, som på ett eller annat sätt, visat omtanke till Erik och vår familj. Det betyder mycket.

Ta inte varandra för givet. Ingen vet hur morgondagen ser ut.

Gemenskap. Respekt. Kärlek.

”Det svider i hjärtat. Det gör ont. Speciellt när vi vet att Erik är en så himla fin människa”. / Kennedy Bakircioglu